Dagen har varit sämst!

Jag har gråtit, sparkat på saker, sprungit från lektionen och blivit skrattad åt!
Fint liv va?

Dagen började ju bra... NOT!!

Typ kl 8 på morgonen blev jag kallad player och sen igen precis innan vi skulle gå in av en av mina kompisar!

Asså vet folk ens vad en player är?

aja men sen på typ alla raster så hör jag hur folk snackar om mig osv och sen blir jag kallad player, falsk människa osv...

Ni vet inte hur de är att vara mig eller att ha gått igenom de jag har gått igenom!

Jag vill bara må bra, kunna skratta och mena de, känna mig glad på riktigt!

Så snälla låt mig leva mitt liv och må bra!

...

Sen vaknade jag och mitt liv var ett helvete igen. Allt var bara en dröm!

...

Asså Helvetes jävla fitt Hormoner! Jag gråter för inget jag blir arg för inget och jag skrattar för inget! Kan inte jag få ha lite balans i mitt liv?!

OMG!

Jag önskar mtt liv var en mardrömm som jag kunde vakna upp ur snart!

Jag klarar inte mer!

Du svek mig.. Igen!

Fan för dig!

Snälla ta mig härifrån!

Var finns mig ängel nu?

Jag behöver någon! Vem finns på riktigt?!

Jag hade ingen anning om hur de var!

Om jag hade vetat de hade ja aldrigt sagt så!

Förlåt!

Jag varit ett skillsmässobarn sen jag var två och ett halvt ungefär oc jag har aldrig riktigt pratat om de eller jo folk vet att mina föräldrar är skilda men inte mer om de!

Jag har aldrig sett en bild på min föräldrar när de är tillsammas. Förra året vissade mormor mig deras bröllops bild, i svart-vit, liten, tinings bit. De är den bilden jag har på dem tillsammans.

När man berättar att man har skilda föräldrar så får iallafall jag ofta svar som '' Åh vd coolt'' '' Me, du har ju du typ två rum'' ''Då får du ju dubbelt med julklappar'' '' Haha så om du inte får något för din mamma så kan du fråga pappa. Va ballt''

Men de är inte ett dugg ''ballt eller ''häftigt'' med skilda föräldrar tycker jag! Jag tycker synd om mig själv och alla andra med skilda föräldrar även dem som har föräldrar om lever ihop men bråkar eller inte trivs med varandra.

Jag skiter i om jag får tusen julklappar, jag har fortfarnde alltid kännt som om jag står imellan mina föräldrar. Som att jag måste välja sida.

så här typ:

andra känner att de är skönt som att men slipper bråken:

Jag har varit med om 3 skilsmässor på 13 år. de är mycket, tillsut vågar man int tro att de ska hålla nu. Att ens föräldrar ska hitta sin kärlek och vara tillsammas med den resta av livet, jag har som tappar tron på de.

men jag är oerhört tacksam för att jag på ett sätt har fått uppleva de här separationerna för de här gjort mig till den jag är. Dem har fått mig att inse att när jag blir stor så ska jag kämpa även om de är tufft vilken mina föräldrar intw gjorde. Men att inte ge upp och om man måste ge upp så kommer min barn att ha mig! Jag kommer veta vad de går igenom och kunna vara ett stöd och vissa dem att de aldrig någonsin ska känna sig skylldiga eller vara tvungna att välja för de vara Mitt och killens beslut!

Håller ni med?<3

Kyssar!